fenomena

jag skulle inte åkt och tränat. jag kan inte röra mig. egentligen vill jag bara lägga mig i sängen och aldrig vakna mer. så känns det nu. efter 144 armhävningar, 1500m räkna till, 800 calella och delfin och kvällens mest okontrollerbara gråtattack. att förstöra saker är nog mitt största och troligtvis enda kall i livet. den enda lilla grej jag faktiskt tycks vara jävligt skillad på. förlåt för allt. och jag har fortfarande inte bestämt mig om jag vaknar imon. jag lägger det i ödets händer. jag tror ju hellre på ödet än gud. för fyfan vad jag tvivlar på att han älskar mig då isf. om någon ens gör det. jo, det finns det ju. och det är nästan ännu värre. sen när fick jag den effekten på folk? var nånstans gick allting snett? var det den där eftermiddagen, den absolut värsta i hela mitt artonåriga liv? men hur hade jag annars klarat den värsta hösten i mitt liv? den värsta som samtidigt varit den allra bästa.

"hur kunde vi bli såhär fel, det skulle ju alltid vara du och jag..."
- Lasse Lindh

och nu gråter jag igen. förlåt. förlåt. förlåt.

/f.